Eftersök, viltspårsprov och träningsnoteringar

Eftersök på klövvilt är aktuellt när vilt, som rådjur, älg, vildsvin eller hjort blir påkört eller skadeskjutet och därefter lämnar olycksplatsen. Då behövs en hund som är tränad för att söka upp djuret så att det kan avlivas ifall det inte redan har fallit.

Lagen kräver att jägaren måste ha tillgång till eftersökshund i fall skadeskjutning inträffar och detta ur djurskyddssynpunkt. Polisen organiserar länens eftersökshundar så att dessa kan ringas in vid trafikolyckor med klövvilt.

Det finns olika sätt att utföra eftersök på. Grunden är att spåra i lina tills dess att närkontakt med viltet uppnås. Målet är att jägaren tillsammans med hunden, lungt och sakta ska spåra upp viltet och sedan skjuta det, så att inte djuret plågas i onödan.

För att lyckas med ett verkligt eller så kallat "skarpt" eftersök krävs att hunden och hundföraren är tränade för uppgiften. Hundföraren ska vara väl bekant med att undersöka en skott-/olycksplats, vara kunnig på klövviltets beteendemönster och kunna skjuta svåra skott i stessade situationer. Naturligtvis ska hunden vara van att söka och gå i spår och hundföraren måste vara bra på att "läsa hunden", d.v.s. förstå hur hundens arbete i spåret fortskrider. Det senare momentet, själva spårningen, tränas bäst med konstlagda spår, s.k. blodspår.

Blodspår innebär att en person går en runda i skog och mark med en klöv hängande efter sig eller med en klöv fastsatt i skon (med hjälp av spårsko) och med en flaska droppande blod. Som avslut på spåret knyts klöven fast, lätt dold av en kvist eller liknande. Efter ett antal timmar kopplar man lina till hunden och visar startpunkten. Sedan är det hundens arbete att leta sig fram längs spåret till den gömda klöven.

Svenska Kennelklubbens jakthundklubbar arrangerar officiella viltspårprov. Målsättningen "är att bedöma deltagande hundars lämplighet vid eftersök av skadat eller dött klövvilt samt att stimulera intresset för fortsatt utbildning av eftersökshundar för praktiskt bruk" (finns att läsa i Svenska Kennelklubbens "Regler för viltspårprov").

I viltspårprovet förekommer två klasser, anlagsklass och öppen klass. För deltagande i öppen klass krävs att hunden tidigare blivit godkänd i anlagsklassen. För de flesta raser gäller att hunden kan bli viltspårchampion om den tilldelas 1:a pris vid tre öppenklasser.

I korthet läggs spåren i respektive klass enligt följande.
Anlagsklassen: Spåret ska vara cirka 600 meter långt och lagt så att det bildar fyra räta vinklar. Avståndet mellan vinklarna får inte understiga 50 meter. Spåret ska blodas 2-5 timmar före hundens start. 1/3 liter blod ska läggas med spårläggarkäpp eller stänkflaska. Blodstämplarna eller -stänken ska spridas med cirka 1 meters inbördes avstånd längs spåret. I samband med blodmarkeringen släpas skank av klövvilt. Skanken ska släpas även under bloduppehåll. På en raksträcka av spåret görs ett uppehåll i blodmarkeringen på en sträcka av cirka 15 meter.

Öppenklass (som i anlagsklassen förutom följande): Spåret ska läggas 12-14 timmar innan hunden ska sättas på spåret.  I två av vinklarna görs ett avbrott i blodläggningen på en sträcka av cirka 10 meter. I en av dessa vinklar med bloduppehåll går spårläggaren utan ytterligare inblodning tillbaka cirka 15 meter, vid sidan av det lagda spåret på raksträckan ( oblodad återgång), och gör vinkeln där. I öppen klass ingår skottprövning.   

Hunden ska under spårningsarbetet föras i spårlina vars längd inte får överstiga 10 meter. Avståndet mellan hunden och förarens fattning på linan ska vara minst 5 meter.

Under provet bedöms spårningsförmåga, tempo, självständighet och i öppen klass även skottreaktion.

Träning i blodspår är förutom träning inför eftersök en utmärkt aktivering/berikning för alla hundar. Hunden får göra nåt meningsfullt, där näsan kommer till användning och där koncentration lönar sig. Hunden får utlopp för sitt jaktbehov på ett kontrollerat och positivt sätt. Då många upptäckt blodspårets fördelar som berikning för sina hundar så har viltspårprovet utvecklats till en tävlingsgren. Detta är inte att fördömma men man ska ha klart för sig att bara för att hunden blivit viltspårschampion, så är den inte självklart en duktig eftersökshund.