Här skådas en rastypisk dalmatiner, både exteriört och mentalt!

Raspresentation

Alla hundraser är unika, utseendemässigt men inte minst mentalt. Detta beror på hundrasens flerhundraåriga historia. Anledningen till att min Ashloe är som han är, beror delvis på den historia som han bär i sina gener. Att det är mycket ”hund” i Ashloe är inte svårt att förstå när man sätter sig in i vad rasen är avlad för. En dalmatiner är inte bara en kelgris i prickig kostym. Nej, dalmatinern är en lättlärd, egensinnig långdistansare med mycket vaktinstinkt och med hjältemod i sina gener. En kombination av egenskaper som kan sätta en hundägare på hårda prov.

 

Historia

På ett museum i Athen finns en väggmålning från antikens Grekland, ca år 1700 f.Kr., där fläckiga dalmatinerliknande hundar är avbildade. Fler gamla fynd finns. Dalmatinern är alltså med största säkerhet en mycket gammal ras.

Dalmatiner härstammar från början från den grupp hundar som är ursprunget till våra dagars fågelhundar och stövare.   Men var i världen hundsläktets enda prickiga hundras började skapas vet ingen med säkerhet. Att dalmatinerna var följeslagare till romerna är känt. Romerna utvandrade från nordvästra Indien på 1200-talet, vilket troligen har haft stor betydelse för rasens spridning i Europa. 

 

Man är inte eniga om varifrån rasens namn kommer. Vid norra Medelhavet vid den bergiga kroatiska kusten ligger Dalmatien, den region som rasen kanske fått sitt namn från. Kroatien anges som rasens hemland men före första världskriget fanns knappast några dalmatiner alls i detta land. Sedan i början av 1700-talet har rasen utvecklats framför allt i England.
I Sverige har dalmatinern funnits representerad på Svenska Kennelklubbens utställningar ända sedan förra sekelskiftet. De första dalmatinerhundarna kom till Sverige från England och Tyskland. Under 1950-talet när Ann-Marie Hammarlund startade sin dalmatineruppfödning var den svenska stammen i det närmaste utdöd.

 

 

Mentalitet och användning

 

Redan då dalmatinerna var följeslagare till romerna började dalmatinern formas rent mentalt, vilket senare tagits fasta på i aveln. Från mitten av 1700-talet och fram till början av vårt sekel användes dalmatinerhundar i England till att vakta i stall och för att eskortera diligenser och hästekipage. Hundarna skyddade hästar, vagnar, passagerare och bagage mot överfall. Vid rastställena lämnades hundarna att vakta både vagnar och bagage på egen hand. De dalmatiner som var duktiga vagns- och stallhundar uppskattades och användes i aveln.

Resultatet har blivit att dagens dalmatinern inte har någon utpräglad jaktinstinkt och att den alltid håller sig i sin flocks närhet. Än idag vaktar rasen och säger med stor inlevelse ifrån om någon obehörig närmar sig ”egendomen”. Dalmatinern kan också vara mycket modig om någon familjemedlem skulle hotas.

 

Dalmatiner är mångsidiga hundar och har använts inom många olika områden genom  århundradena:

 

  • Brandkåren i USA har haft dalmatinerhundar till sin tjänst. Hundarna kunde spåra upp människor i rökfyllda hus och tränades att bära redskap. Ofta pryds dalmatinern med ett rött halsband och detta är ett arv från sin tid i brandkårstjänst.

 

  • Dalmatinern har även används till en del jakt, då framför allt på småvilt och som stående fågelhund. Jaktinstinkterna är ju inte något som har avlats på men dalmatinern är en lättlärd hund som mycket väl kan dresseras till vissa jaktgrenar eller som kan lära sig själv genom att ”härma” en annan jakthund.

 

  • ”Road Trial” är ett bruksprov för dalmatiner, som har arrangerats i USA sedan 1940-talet. Denna tävlingsform bygger på rasens ursprungliga användning som vagnshund. Vid dessa prov testar man dalmatinerns förmåga att följa häst och vagn eller häst och ryttare. Denna tävlingsform är exklusiv för rasen och i Sverige arrangerades första Road Trial tävlingen 2005.

 

  • Dalmatinern är också en uppskattad cirkushund, tack vare sin vilja att lära sig konster och sin spektakulära prickiga teckning.

 

Kort sagt: det finns i princip inga gränser för vad en dalmatiner kan lära sig, om den erbjuds rätt belöning. Man kommer emellertid inte långt med monotona träningsmetoder. Dalmatinern vill gärna vara till lags – men, helst på sina egna villkor!

 

Rasen förekommer idag världen över och är en utmärkt "hästhund" och tillika en sportig och livlig familjehund. Den trivs när hela familjen är samlad och delar sin kärlek rättvist mellan familjens alla medlemmar.

 


 Hälsa

 

Dalmatinern anses som en sund hundras, förskonad från många av de sjukdomar som drabbar andra hundraser. Ofta förblir hundarna  pigga och lekfulla ända upp till 12 - 14 års ålder.

 

 Det händer dock ibland att valpar föds döva. Dom hundar som bara hör på ett öra - unilateralt hörande - har inte på något sätt ett avvikande beteende och visar inga tecken på hörselnedsättning. Däremot bör dom individer som föds helt döva, förskonas från livet för att slippa leva med de uppenbara farorna som ett ljudlöst liv innebär för en hund.

 

 

Svenska Dalmatinersällskapet


Idag finns ett 50-tal uppfödare i Sverige och antalet nyregistrerade hundar per år ligger på ca 300.

Rasens specialklubb, Svenska Dalmatinersällskapet bildades 1962. Medlemstidningen "Dalmatinerkuriren" utkommer fyra gånger om året.

 

 


Rasbeskrivning

Hemland: Kroatien
Grupptillhörighet: Grupp 6, sekt 3.

Sammanfattning av rasstandarden: Dalmatiner är en medelstor hund, som
ska vara kraftig och muskulös utan att vara grov eller klumpig. Uttrycket ska vara vaket och intelligent. Individen ska utstråla styrka och uthållighet.

Rörelse : fria, flytande med god steglängd och gott påskjut  

Mankhöjd: Hanhund 56-61 cm, tik 54-59 cm.

Färg: Två varianter är tillåtna. Vit med svarta prickar och då ska nosspegel vara svart och ögonen mörka. Eller vit med leverbruna prickar och då ska nosspegeln vara brun och ögonen bärnstensfärgade. Prickarna ska vara väl åtskilda från varandra, runda och skarpt markerade, ca 2-3 cm i diameter och väl fördelade över kroppen.

Päls : Kort, hård, tät slät och glänsande.

 


Litteraturtips: HUNDAR i världen, Carl-Johan Adlercreutz, ICA Bokförlag, 2004.