Trogna besökare!
Mattes engagemang i rasens tidning, Dalmatiner-Kuriren, tar allt mer tid. Tid som hon tidigare ägnade åt denna hemsida. Var tid har sitt innehåll. Just nu är matte insnöad på Dalmatiner-Kurirens redaktion, som medarbetare.
Nedan följer mitt bidrag till denna tidning, men som jag även publicerar här för att ni inte så få chansen att helt glömma bort lille mig.
Hoppas ni finner något nöje i det som nedan följer.

(Foto: Bobby, Maria och Nordsvenskan "Gimla")

Dalmatinern är ”häst-hunden” framför alla!

Alla hundraser har ett ursprungligt användningsområde där rasens unika beteende, temperament och bruksegenskaper kom till användning. Det är dessa karakteristiska egenskaper som vi genom avel förvaltar än idag. Bla, bla, bla…

Dalmatinern är avlad för att följa häst och vagn eller häst och ryttare. Håller sig därför alltid nära flocken och har lätt att umgås med olika djurslag. Har ingen utpräglad jaktinstinkt…

Hur många av er 4-benta läsare var det som fastnade för beskrivningar likt ovan, när ni stod inför val av hundras? Matte var en av er i alla fall…

Men hur vet vi att vi dalmatiner är en ”häst-hund”?

Är det inte mest utställningsresultat som ligger till grund för aveln idag? Och hur kan vi i så fall tro att vi bevarar hundens ursprungliga egenskaper? Säkert en kontroversiell fundering…. Men faktum är att vi inte har några dalmatiner i Sverige som har officiella meriter inom rasens egen unika bruksgren. Eller? (Förtydligande: Officiella tävlingar hålls inte i Sverige.)

I USA anordnas faktiskt bruksprov för dalmatiner, s.k. ”Road Trial”. Dessa prov sägs testa dalmatinerns förmåga att följa häst och vagn eller häst och ryttare. Det är synd att vi inte har nåt liknande i Sverige.

För ”tassen på hjärtat”… Hur många är vi som umgås med hästar dagligen? Hur många av oss har ens sett en häst med vagn efter sig?

Just nu sitter du och läser i en, ca 60-sidors, tjusig tidning. En tidning exklusivt om och för oss prickiga och våra 2-benta kamrater. Finns det något att läsa som berör vår historia som ”häst-hundar” eller nåt som visar på hur aveln förvaltat detta?

Varför tycks vi vara så lite engagerade i detta med att ta fasta på våra ursprungliga arbetsuppgifter? Jag vet antagligen en del av svaret: Om man har en prickig hund, så orkar man troligen inte ha en häst också. Och har man en häst också, så orkar man knappast inte träna oss vovvar i vår bruksgren, än mindre hinner man då ställa upp i tävlingar eller skriva om det i Kuriren… Men visst är det trist?

Jag har faktiskt haft förmånen att få följa med matte ut på ridturer. Det är jätteroligt men också väldigt krävande. Naturligtvis krävs god fysik då hästar är djur som kan röra sig fort under långa sträckor. Mest påfrestande är det dock att hålla koll på matte som befinner sig högt över marken och inte minst – hålla koll på fyra hästben och en mule som allt för ofta tycks intresserad av att smaka på min svans…

Det vore väldigt skojigt om ni prickiga själar som umgås med hästar hör av er och uppmärksammar oss andra på hur väl vi dalmatiner funkar i stallen, eller inte… Hoppas någon av er fattar pennan och skänker oss Kurir-läsare en rolig eller tänkvärd historia eller varför inte ett lärorikt reportage? Nåt om denna unika bruksgren borde vi väl kunna ha med i Kuriren i varje nummer. Vore inte det ett trevligt nyårslöfte? I alla fall är det vad jag och matte önskar oss av Tomten.

God Jul och Gott Nytt Prickigt År!

// Bobby

BRUNPRICKIGT

Till Dalmatiner-Kuriren 3-2011

Nyss sken solen. Värmande strålar dansade genom den klara höstluften. Trädens skrud skimrar i guld. Trädgården bjuder på delikata äpplen, som jag till mattes stora förtret norpar åt mig.

Nu viner vinden runt knutarna och regnet smattrar mot taket. Inomhus knastrar det gott från kamin och kakelugn, i takt med att ljuvlig värme sprider sig. Flocken är samlad i vardagsrummet. Jag ligger nermyst i en fårfäll framför kakelugnen och filosoferar över den nya årstid som står för dörren.

Hösten är ofta kursernas tid. Många är de höstar då matte och jag gjort entré på hundklubbar för att ha skojigt ihop med likasinnade. Men i år har vi inget sånt planerat. Däremot ser vi fram emot en höst med flera prickiga aktiviteter. Vi ska bland annat försöka hänga med på den promenad, som det inbjuds till i Karlskrona (29/10). Hoppas att ni är fler runt om i landet som blir inspirerade till att samordna er för en gemensam promenad. Det låter kanske fånigt, men visst är det väl extra trevligt att få umgås med andra prickiga?

Kurserna kommer jag dock sakna en del. Det är alltid roligt att få jobba och att få lära sig nya saker. Men till dig, som likt mig, har en ganska hopplöst trist matte (eller husse) så kommer här tips på två aktiviteter som du kan försöka få din matte(/husse) att engagera sig i.

Kott-sök

Höstpromenad i granskogen. Leta upp en kotte. Be din matte att skala av några fjäll så att hon kan särskilja just denna kotte från skogens alla andra. Sen blundar du medan din matte gömmer kotten på ett klurigt ställe. I början kanske det är lagom att kotten göms bakom närmsta träd. Men när du fått träna lite, så är jag säker på att din näsa hjälper dig att hitta just denna kotte, även om din matte lagt den i en hög bland 30 andra. Din uppgift är sen att på kommando leta reda på kotten och återföra den till din matte. Din mattes uppgift är att kolla så att du kommer med rätt kotte och att belöna dig med beröm, kel och smaskigt godis!

Nytto-rapport

Bli familjens sak- och budbärare och du får garanterat mycket uppmärksamhet. Börja med att leta upp mattes tofflor och bär fram en av dessa till henne när hon ser frusen ut. Hon kommer då att bli jätteglad och be dig hämta den andra. Naturligtvis utför du uppdraget, utan att tugga allt för mycket på tofflorna. Nu har du väckt en idé hos din matte. 2-beningar är nämligen väldigt lata. Om du lyckas få din matte att förstå vilken arbetskapacitet som bor i dig, så kommer du snart få träna på många olika uppgifter. Förutom att hämta grejer åt min matte, så brukar jag även få i uppdrag att lämna och hämta grejer hos husse. Ibland skickas jag med ett grytunderlägg från matte i köket till husse i tv-soffan. Och är matte inte orkar leta upp husse för att tala om att kaffet är klart, så skickar hon iväg mig med en lapp med ett meddelande på. Jag älskar dessa uppdrag! Men akta dig för att bli utnyttjad… Det finns alltid en gräns för vad vi ska ställa upp på. Matte trodde att hon skulle kunna få mig till att bära in ved. Men hon nöjde sig inte med tre vedträn... Och att bära in fler än så blir ju trist. Jag är ju ändå en Dalmatiner!

Woff-ningar från Bobby

En helt vanlig torsdag (saxat ur Bobbys dagbok).

06.00                      
Väckarklockan tjuter. Idag är det arbetsdag, alltså ingen idé att gömma sig under täcket. Bättre att försöka få liv i matte: 
 –Matte! Skynda! Frukosten står och blir dålig. Jag svälter!!!
Dagens första arbetsuppgift är nu avklarad; matte är uppstigen och vi 4-benta har fått vår livsviktiga frukost.

07.00                      
Jag släpar ut matte på promenad. Hon vaggar saktmodigt med i andra ändan av kopplet. Så här dags är matte lätt att lura. Utan svårigheter kan jag därför glufsa i mig av den smaskiga hästskit som vi passerar.

08.10                      
Anländer till kontoret. Dags att pusta ut. Det är skönt att få sluta ögonen medan matte sliter för brödfödan.

08.45                      
Favoritkollegan gör entré. Hans tidigare hundskräck är botad av min charm. Nu mottar han min lekfulla kärlek med skräckblandad förtjusning. Jag lägger huvudet på sned och ser på honom med min mest tillgivna och bedjande blick. Kollegan tar en 5-krona, går till caféet och återvänder med ett smarrigt äpple till mig. Lyckan är gjord!

12.30                      
Chefen erfterfrågar min kompetens då hans lunchlåda behöver fördiskas. Naturligtvis ställer jag upp.

14.30                      
Åter i hemmet. Nu ska här busas! Säkraste sättet att pigga upp matte är att stjäla hennes innetoffla. Då blir det skojig jakt genom huset!

18.00                      
Instängd i min lya under trappen… Matte stressar runt med dammtrasa och sopkvast. Hon svär över oskyldiga ”råttor” som gör allt de kan för att gömma sig i hörnorna av vårt hem. Matte verkar vara på dåligt humör. Varför ägnar hon sig åt denna konstiga ”hobby”, om den nu gör henne så upprörd? Det hade varit bättre om hon promenerade en runda med stackars mig. Jag får ALDRIG göra nåt skoj. Det är såå synd om mig…

19.30                      
Omvårdnad. Varje torsdag är det kroppsvisitering. Vi 4-benta vänds upp och ner. Tänder inspekteras, öron vädras och klor klipps. Proceduren avslutas med godis!

20.00                      
Kvällsmaten serveras på gräsmattan. Låter kanske inte så aptitligt men både jag och mina ”spaniel-bröder” uppskattar detta. Matte sprider sonika ut vår kvällsmat i trädgården och vi får ägna kommande kvart åt att leta upp vår föda. Trevligt och gott tidsfördriv.

21.45                      
Kvällspromenad. Vet ni vad jag fann i diket ikväll? En baguette!!  Matte hann visserligen vrida loss en del av den ur min käft men den del jag svalde var delikat. Det lönar sig att vara uppmärksam på vad vägrenen har att erbjuda.

23.00                      
Matte är äntligen duschad och klar för att fösas mot sänghalmen. Väl under täcket, tätt intill min flock, sluter jag ögonen och tackar min hund-Gud för att jag fått ta del av denna fina och smarriga dag.

Soliga hälsningar från Bobby

2011-03-05

Snön kämpar nu för sin överlevnad. Fåglarna kvittrar. Snödropparna pressar sig upp genom frusen mark. Hackspetten trummar. Micke fäller träd efter träd. Äppelträden amputeras ett efter ett...

VÅR - VÄLKOMMEN!

Bobby har återigen fattat pennan och skrivit ihop några av sina reflektioner till kommande nummer av Dalmatiner-Kuriren (1-2011).

Denna gång kan "kåseriet" uppfattas som kontroversiellt. Men detta är alltså Bobbys egna (läs mattes tolkningar) tankar och åsikter.

Syftet med ett kåseri av detta slag är att väcka debatt i stugorna.

Hur ser ni på följande situationer och hur hanterar ni dessa?

Varsågoda:

 Här kommer en förhandspublikation av årets första Kurir-kåseri.

BRUNPRICKIGT

Till Dalmatiner-Kuriren 1-2011

Hur agerar ni 2-benta när ni möter främmande på exempelvis en gata i stan?

Hur skulle ni hantera en situation där en okänd rusar mot er i full fart?

Skulle ni tycka att detta är kul och berikande för ert liv? Knappast…

VARFÖR tror ni att vi uppskattar att få ”hälsa” på alla artfränder vi möter? Varför stoppar ni inte 4-beningar som rusar mot oss och kränker vårt revir? Och varför grälar ni på oss när vi tvingas agera för att undvika ett påhopp?

”-Dom kan väl få hälsa?” och så låter en matte sin 4-benta vän dra sig fram och in i mitt och mattes revir. Matte står mesig vid min sida och hoppas på att jag inte ska bete mig lika oartigt som hunden som är på väg mot oss. Oftast går det bra även om jag sällan har utbyte av dessa möten. ”Mattarna” har ingen insikt i situationen. Är det två alfa-hanar som tvingas mötas? Eller är den ena av oss psykiskt instabil efter ett tidigare, misslyckat, möte med en artfränd?

Minst lika illa är det när en hund kommer framrusande på eget initiativ med en husse som står 50 meter bort och vrålar ”-HIT!”, följt av ”-Han är inte farlig.”.Nähe, sure… Varför skulle vi lita på det? Och vad vet hussen om mig och min matte? Min matte är kanske väldigt osäker och behöver mitt beskydd. Vad händer då? Jag skulle i alla fall inte stå fridfullt och vänta på att vi blir attackerade.

Matte verkar inte alltid förstå när vi blir utsatta för fara. Det blir dessvärre många gånger mitt ansvar att tala om för mötande var gränserna för vårt revir går och vilket bemötande vi accepterar. Det är jag som på långt håll ser om det är en dominant hane, en uppstudsig yngling, en ofarlig artfrände av odefinierbart kön eller en tik med kärleksfulla intentioner, som närmar sig.

Ni 2-beningar brukar stolt jämföra oss tamhundar med vargen. Så varför gör ni inte det i dessa situationer? Tror ni på fullaste allvar att vargar från olika flockar stannar till och har lite samkväm när de möts på en skogsstig?

Häromdagen så var matte och jag ute och flanerade. Vi var sammanlänkande med ett så kallat ”koppel”. Plötsligt kommer en stor ”lejon-hund” framrusande. När hunden är cirka fyra meter ifrån oss börjar matte agera genom att hytta och rya mot den. Mig håller hon beskyddande bakom sig. Detta är mattes nya strategi för att försöka hålla vårt revir rent från ovälkomna. Även hon börjar bli trött på dessa oartiga främlingar. Lejon-hunden saktade in men visade ingen respekt för min matte. Respekt tycktes den inte heller ha för sin egen matte som kom rusande efter och skrek upprört: ”-Det är väl ingen hane du har?”. Den frågan fick matte att rya lite extra… Matte klarade inte att hindra attacken. Jag tvingades nu axla ansvaret att beskydda oss. Mitt muller och hot om blodvite fick den påträngande hanen att inse sitt misstag. Han backade undan och hans upprörda och något generade matte kunde koppla besten och släpa honom där ifrån. Vet ni hur matte tackade mig för min hjältemodiga insats? Hon grälade på mig!!!!!? 

Ja, jag slutar aldrig att förbryllas av er 2-benta. Ni läser en massa böcker för att försöka förstå hur vi hundar fungerar. Tänk med sunt förnuft! Hur hade ni agerat i samma situationer? Mer komplicerade än så är vi inte.

Sen ska det säkert tilläggas att vi hundar upplever såna här situationer olika beroende på ras, individ, uppväxt, erfarenheter, ägare (!) och så vidare. Precis som ni människor kanske skiljer er åt?

Woff!

Bobby

P.S. Kom ihåg att ”koppeltvång” råder mellan 1 mars – 20 augusti. Det finns en enkel förklaring: Visa Hänsyn för våra ”vilda” vänner som nu går in i en fas där nya små liv ska sättas till världen. (V.g. läs gärna BRUNPRICKIGT i Dalmatiner-Kuriren 2-2010.) D.S.

2011-01-29

Välkomna till ett nytt Brunprickigt år!

Fåglarna kvittrar och letar holkar för kommande familj. Knoppar brister. Tvätten fladdrar sig torr i vårvinden. Penseérna lägger sina färgglada ansikten på sne för att nås av solens varma strålar.
Det spirande gräset kittlar under bara fötter.

Nä…

I verkligheten känns ovan beskrivna härlighet avlägsen. Snön tynger fortfarande vårt landskap. Snön är inte längre vit och vacker. Den är istället grådaskig, knölig och isig och bara så, så,,, irriterande.

Denna elaka vinter slår hårt mot våra vilda vänner.
Det knapras sockerbetor och ensilage.
Några av matgästerna har fastnat på bild.

Nu är snart säsongen för jakt med hund över (31 januari). Stackars spanielhundarna har inte fått ägna sig åt sin livsuppgift. Snö-eländet har hindrat från all jakt med lös hund. I stället ligger dom i soffan och degar. Överskottsenergin som samlas i deras kroppar yttrar sig på olika sätt. Skott tar det hela med ro.
Knalle har börjat utveckla kleptomani.
Om man saknar en toffel eller strumpa så är det i Knalles sovalkov man ska leta. Knalle fixar också skön bäddning till sig och Skott. Han hämtar kuddar från sofforna och bär in till sovplatsen.
Micke skrattade åt mig i början när han upptäckte att jag skämt bort Bobby med att ha kudde i sin bädd.
”-Sånt trams är inget som jakthundar frågar efter!”. Nähe? Knalle visar i alla fall, med all tydlighet, att han också vill ha nåt mjukt att lägga huvudet på.

Vi överlevde julhelger och så också vår amaryllislök.
Och håll i hatten – Nu blommar löken!
Jag planterade den i början av november.
Den som väntar på nåt fint.

Vårtecken finns ändock runt oss.
Visst har småfåglarna börjat mjuka upp sina stämband? Och visst buktar knoppar lite här och var.
Häromdagen kom Micke in med en vacker kvist
av kaprifol som faktiskt börjat visa grönt.

Jag har varit ute och börjat ansa i trädgården.
Först ut på listan stod vinbärsbuskarna.
I beskärningsböcker ser konsten enkel ut. Men när jag står där med sekatören redo framför en vildvuxen buske så ser uppgiften helt omöjlig ut. När jag väl börjat klippa så kan jag inte sluta. Ingen gren växer ju som den ska, så då skulle den väl klippas bort?
Hoppsan, så har jag plötsligt en väldigt gles buske framför mig.
Nåväl, sommaren får utvisa om jag har gröna fingrar eller ej.

Balkongen är invigd!
Det är ett vårtecken. Invirad i täcke och med mössa på så satt jag och njöt av kaffe och en god bok, medan årets första solstrålar värmde min kalla vinter-själ.

Micke har skaffat en Jeep.
Den är min nyvunna älskling. Tack vare denna goding så har jag kunnat bryta min isolering här i Tockamåla.
Med 4-hjulsdrift har det gått att både svänga och stanna. Fanastiskt! Jag har tagit Jeepen till mitt hjärta men när den ska tankas känner jag dock inte samma kärlek…

Det är dags att börja spika på holkar för dom bevingade grannarna. Jag ska försöka tvinga mig själv och Micke till att byta en kväll vid tv:n mot en kväll i snickarboa. Bra byggsida finner du HÄR.
Det är så skoj när man väl gör nåt annat än att glo på dumburken. Men det går ju inte att kämpa mot ”naturlagarna” varje kväll heller.

Betty!
Så heter Bobbys lilla vän som vi alla tagit till våra hjärtan. Hon är en liten dvärgschnauzer med stor personlighet. Det är faktiskt inte många hundar som jag släpper in i mitt hjärta men hon har erövrat en del.
Lilla Betty har bott hos oss under några dagar.
Vilken upplevelse det måste vara för en sån liten tös, att komma till hos tokar här i Tockamåla. Tre pojkar som pockar på hennes uppmärksamhet, vilda djur runt om knutarna och allmänt stök och bök som dessvärre alltid förekommer här hos oss. Men hon är coool!
Tryggare, gladare och charmigare tjej får man leta efter. Hon leker musten ur spanielhundarna. Hennes rusningar får det att se ut som om jakthundarna springer i slowmotion. Och dom tycks vända lika snabbt som noshörningar.

Nu är det dags att gå en ny ”eld-runda”. Vad gör man inte för att fila på den där jäkla elräkningen.

Ha det så bra!

// Maria